Ingen ska behöva uppleva det vidriga mörkret

Jag hade egentligen mått dåligt långt innan jag fick min diagnos. När de första smygande symptomen till slut började ta över och dränera min tillvaro, valde jag att ignorera dem. Jag jobbade istället ännu hårdare och försökte leva upp till min bild av den perfekta skådespelerskan, hustrun och mamman. Sedan kraschade allt. På väg hem från en skärgårdsvistelse fick jag en panikattack. Det är en fruktansvärd upplevelse och jag trodde jag skulle dö. Men jag blev snabbt omhändertagen av sjukvården och fick så småningom en diagnos. Jag led av depression.

Att få en depression är som att uppslukas av ett vidrigt, isande mörker. Jag hade fullständigt tappat livsorken och fastnat i en svartvit värld av sorg och självförakt. Min övergripande självbild var så skev att jag hamnat i en förlamande tankefälla. Jag samlade bara på mig de pusselbitar som passade in och förstärkte min negativa självbild. I korthet kände jag mig som en levande död och det krävdes en lång period av sjukskrivning, regelbunden terapi och medicinering för att starta min långsamma färd tillbaka mot ljuset.

Under en lång tid lämnade jag teatern helt, slutade tävla mot världen och arbetade hemifrån. När mörkret så småningom började lätta, bestämde jag mig för att inleda en helt ny fas i mitt liv. Jag lämnade sängen, satte mig i skolbänken och blev så småningom utbildad kognitiv terapeut. Det blev även min väg tillbaka till teatern och idag mår jag bättre än någonsin. Men jag har samtidigt tvingats acceptera att sjukdomen kan komma tillbaka om jag inte sköter om mig själv – vilket den också gjort vid enstaka tillfällen. Nu har jag dock lärt mig att tolka varningssignalerna i tid och agerar därefter. Jag har lärt mig att depressionen inte lämnar mig frivilligt. Det är jag som måste lämna depressionen.

Jessica Zandén, skådespelerska