“Det är fruktansvärt att förlora någon som fortfarande lever”
Min mamma Milevka var en riktig krutgumma och bullmamma på en och samma gång. Hon var energisk, alltid full av idéer och väldigt aktiv på många sätt. Samtidigt älskade hon att passa mina döttrar och kunde sitta med dem i timmar och leka, rita, spela spel eller baka. Hon är fortfarande en älskad hustru, mamma och mormor – men idag har vi bara minnena kvar. Under 2003 började hon nämligen förändras.
Mamma, som alltid varit stabil, började plötsligt pendla sekundsnabbt mellan skratt och gråt. Någonting stod inte rätt till. Vi tog henne till läkaren som misstänkte depression och skrev ut antidepressiv medicin.
Men mamma blev inte bättre. Hon började styras allt mer av påhittade händelser och började nu också förlora tidsuppfattningen. Mina försök att hjälpa henne på rätt väg, ökade bara konflikterna mellan oss. Hon vägrade inse att något var fel. Bråken och vanföreställningarna fortsatte medan hon långsamt blev allt sämre. En dag frågade mamma mig var pappa var? Han ligger i vardagsrumssoffan, sa jag. Då svarade mamma: Det där är inte pappa, det där är någon annan!
Situationen blev allt mer ohållbar. Mamma började hamstra saker. Hon tappade det svenska språket och kände inte längre igen sitt eget hus. Hela familjen led av situationen, så vi tog mamma till sjukhus igen och då blev hon äntligen ordentligt utredd. Vi var alla förberedda, men när ett ryggmärgsprov till slut bekräftade våra värsta farhågor, så stannade tiden. Mamma hade Alzheimers sjukdom.
Pappa bestämde sig för att sköta om mamma själv efter diagnosen. Det orkade han göra i tre långa år, men till sist blev den mentala och fysiska bördan för tung. Han fick själv en depression. Som tur var fick vi samtidigt en plats på ett demensboende för mamma, så hon flyttades dit permanent.
Nu har mamma bott på demensboendet i snart 6 år och hon har det så bra hon kan ha det. Hon har tappat talförmågan, kan inte längre gå och vet inte längre hur man äter. Men läget är ändå stabilt. Jag tror mammas värsta lidande är över, men det är fortfarande tungt för oss som står henne närmast. Pappa har aldrig riktigt rest sig igen och min äldsta dotter har väldigt svårt att hantera allt. Själv är jag naturligtvis orolig över mamma. Men jag är också rädd att jag eller mina syskon ska drabbas. Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva allt detta hemska en gång till.
Det är en sanslöst tung resa att förlora en närstående i Alzheimers sjukdom och jag har i smyg börjat förbereda allt inför den dagen hon dör – även om det låter hemskt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att forskningen någon gång i framtiden kommer att hitta ett botemedel. Ingen ska behöva uppleva det som jag, min pappa och mina barn går genom.
Vessna Mellström, dotter till Milevka
Stockholm i oktober 2015
Läs mer om Alzheimers sjukdom.
