Tina Leijonberg intervjuas av Claes Elfsberg på Hjärnans Dag 2016
”Det är fruktansvärt att omslutas av det vidriga mörkret”
Att lida av depression är som att fastna i ett vidrigt, svart hål där tiden stannat. Du hör inte vännernas röster som försöker hjälpa dig, och ser inte dörrarna som kan ta dig ut. Du existerar bara som förlamad och ser ingen lösning, ingen ljusning, ingen mening. Vägen fram till sammanbrottet är dessutom både lång och nedbrytande – och jag vet vad jag talar om. Jag drabbades nämligen själv av en tung depression som det tog år att ta mig ur.
Bli månadsgivare hos Hjärnfonden!
Ge en gåva till forskningen om depression!
Jag heter Tina Leijonberg och jag arbetar som skådespelerska, sångerska och programledare. Min resa mot mörkret började när jag var 19 år. Min syster Viveka dog plötsligt i ett epileptiskt anfall och det traumat slog min familj i spillror. Mamma och pappa isolerade sig helt i sin sorg. Jag fick istället sköta allting i hemmet, ordna med begravningen och dessutom ta hand om Vivekas nyfödda barn som led av Downs syndrom. Det var ett tungt ansvar att få som tonåring och jag stängde av helt som människa för att orka.
Åren gick och jag mådde långsamt bättre. Artistkarriären började ta fart och jag träffade en man. Vi fick en son, Theo, och allt var bra – till jag insåg vem min man egentligen var. Han bokstavligen slog sönder vårt äktenskap och återigen raserades allt. Jag var ensam med lilla Theo och befann mig på botten. Men jobben trillade in och jag var nu en etablerad artist, vilket gav mig energi och ork att gå vidare. Jag träffade också en fantastisk man som jag fortfarande är gift med. Men när jag äntligen vågade tro på lyckan igen, slog tragedin till. Barnet vi väntade hade ett gravt missbildat hjärta, så graviditeten fick avbrytas. Jag förlamades av sorg, men var ändå tvungen att kämpa vidare med min son Theo som drabbats av oförklarliga yrselattacker sedan 8 års-åldern. Den ständiga oron över Theo och sorgen över mitt dödfödda barn blev till slut för mycket att bära. Så en sommardag 2012 rasade världen och jag föll ned i mörkret. Depressionen hade tagit mig.
I tre månader låg jag som förlamad i soffan, utan att orka göra någonting. Jag var borta från verkligheten i över ett år och livet var helt svart. Jag mådde fruktansvärt och såg inga lösningar, ingen utgång, ingen lindring. Att gå utanför dörren var uteslutet. Så småningom fick jag ändå kontakt med en KBT-terapeut jag litade på som långsamt, långsamt hjälpte mig upp mot ljuset igen.
Nu har det gått några år sedan jag blev sjuk och jag får fortfarande professionell hjälp då och då. Men tack vare den livsavgörande KBT-terapin och kärleken och stödet från de jag älskar, har jag orkat ta mig tillbaka. Nu har jag även börjat arbeta igen med det jag älskar mest. Men jag kommer aldrig att glömma det iskalla mörkret. Att drabbas av depression är lika fruktansvärt för den som drabbas som för de anhöriga. Därför är det så viktigt att hjärnforskningen får de resurser som krävs för att hitta nya botemedel och behandlingar.
En depression slår livet i spillror för så många.
Därför är det så viktigt att hjärnforskningen får resurser,
så vi kan förstå sjukdomen,hitta botemedel och behandla den.
/Tina Leijonberg
Skådespelerska, sångerska och programledare
