Juha Kere, professor på Karolinska Institutet. Med stöd av Hjärnfonden forskar han om de genetiska faktorerna bakom dyslexi. Foto: Ulf Sirborn, Karolinska Institutet.
Viktigt att barn med dyslexi får hjälp tidigt
-Sök hjälp tidigt om ditt barn har svårt att lära sig läsa och skriva, var inte rädd för att be om stöd.
Det rådet ger Juha Kere, professor vid Karolinska Institutet som studerar de genetiska orsakerna till dyslexi.
2003 var hans forskargrupp först i världen med att identifiera en riskgen för dyslexi och har sedan dess haft stora framgångar och identifierat mer än hälften av ungefär 20 gener som forskarna tror påverkar risken för dyslexi.
Juha Kere tycker att forskningen är inne i en spännande fas eftersom de har börjat förstå hur en del av de här riskgenerna påverkar hjärnans funktion och struktur. Hans forskargrupp har bl a visat att flera av riskgenerna påverkar den vita hjärnsubstansen i ett område i vänstra hjärnhalvan.
Vill förbättra diagnostiken
– Vi har resultat som är jättespännande. Vi förstår nu att flera av de här generna påverkar små utskott som sitter på nervcellernas yta. De är som antenner som tar emot information från cellens omgivning och skickar signaler vidare och påverkar cellens funktion, säger han.
Dyslexi drabbar fyra till åtta procent av befolkningen och innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text och har ingenting med intelligens att göra. Dyslexi är ärftligt och är vanligare bland pojkar.
Med den nya kunskapen om riskgenerna och deras funktion hoppas Juha Kere kunna hitta läkemedel som kan påverka hur generna fungerar. I framtiden kan det också bli möjligt att använda informationen till att förbättra diagnostiken så att barn med dyslexi kan få hjälp tidigare.
– Idag kan vi inte använda den kunskap vi har för att förbättra diagnostiken. Vi måste identifiera fler riskgener och vi måste förstå hur de samverkar först. Så småningom kan vi kanske sy ihop ett paket av undersökningar som kan användas för bättre diagnostik men vi är inte där ännu.
Agera i barnens intresse
Och det är viktigt att barnen får diagnos och stöd tidigt. Det bästa är om de får hjälp redan innan skolåldern. Då kan de slippa en svår social situation i skolan. Det finns kanske ett eller två barn med dyslexi i varje klass och de känner sig lätt annorlunda när de inte lär sig läsa och skriva i samma takt som de andra.
-Det är viktigt att ha en känslomässig medvetenhet och förstå att ditt barn kan ha dyslexi även om det inte finns i familjen sedan tidigare. Du måste agera i barnets intresse och inte vara rädd att det får en stämpel på sig. Det är mycket värre med många år av skolsvårigheter, säger Juha Kere.
Han berättar om ett dataspel, Graphogame, som har utvecklats i Finland. Med spelet tränar barnet och repeterar bokstäver, stavning av ord, först väldigt enkla, sedan längre och svårare och hela idén med träningen är att barnet blir van vid stavning och bokstäver.
Vanligt att barn med adhd har dyslexi
-När träningen är i form av ett spel är det lättare för barnet att hålla intresset uppe och med tiden blir svårigheten kompenserad och de blir vana vid ord, säger han.
Det är relativt vanligt att barn med adhd också har dyslexi. Olika undersökningar visar lite olika siffror, men 15 – 35 procent av elever med dyslexi har också adhd och 10 – 40 procent av elever med adhd har även dyslexi, enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten men gränsdragningen är inte alltid lätt.
– Vi är medvetna om sambandet eller associationen mellan dessa men om den har genetisk basis kan vi inte svara på, det är möjligt men vi vet inte det idag.
Juha Keres intresse för att studera de genetiska faktorerna bakom dyslexi började när han arbetade med ärftlighetsrådgivning som klinisk genetiker i Finland. Han träffade en familj där flera av barnen och även pappan hade dyslexi.
– Jag förstod att den här familjen kunde ha en nyckelroll i arbetet med att identifiera den första genen för dyslexi och så gick det faktiskt till. Det var den här första familjen som jag träffade som ledde till att vi kunde identifiera den första riskgenen.