”Bristen på kunskap resulterade i sexton förlorade år”

Redan som liten märkte omgivningen att jag var speciell. Jag var mer rastlös än andra barn – och fick sedan svårt att hänga med i skolan. Jag försökte länge låtsas som att jag förstod, men jag blev ju avslöjad när jag kom hem med läxorna.

Skolan blev ännu jobbigare när jag lite senare bytte klädstil och folk började kalla mig fula saker. Först blev jag ledsen, sedan arg. Men jag tog ut det hemma. Jag började skada mig själv och tappade livslusten helt. Egentligen tyckte jag aldrig att det var fel på mig, utan på hela världen.

Det fanns inga minnen kvar

Min psykolog trodde att problemen berodde på PMS och kommunikationssvårigheter med mamma. När jag var 13 år fick jag antidepressiva mediciner – som inte hjälpte. Trots det tyckte psykologen inte att det fanns mer att utreda. Det tyckte ju inte jag heller, men det var jobbigt för mamma. Hon var säker på att det fanns något bakomliggande problem.

Vändningen kom när mamma bestämde sig för att avsäga sig vårdnaden, eftersom hon kände att hon inte kunde ta ansvar för mig. Det öppnade mina ögon, för det ville jag inte vara med om.
Vi lyckades tjata oss in på en specialistmottagning med mycket bra rykte.

Där kände jag mig välkommen, de var vana vid sådana som mig! Men utredningen var lång och jobbig, det mest skrämmande var när de frågade om min barndom och jag insåg att jag inte hade några minnen kvar. Alls.

Tillbaka till studier

Till slut fick jag min diagnos: ADHD med generella inlärningssvårigheter. Och jag fick medicin. Efter att ha gått 16 år på helspänn, utan att veta om det, kunde jag plötsligt slappna av. Det gjorde det möjligt att börja plugga igen. På bara tre månader tog jag igen allt jag hade missat. Tyvärr gick det lite för snabbt och efter ett tag på gymnasiet blev jag sjukskriven. Det blev för mycket.
Jag kämpar fortfarande för att komma igång med mina studier. Med min diagnos får det ta den tid det tar.

Och det säger jag med kärlek, ADHD:n har gjort mig till den jag är. Därför jobbat jag ideellt för Kung Över Livet, som min mamma var med och startade. Vi sprider kunskap och har även samlat in pengar till Hjärnfonden.

Mer forskning om ADHD behövs

För jag är ett levande bevis på att det behövs mer forskning om ADHD. Och att kunskaperna behöver nå ut till skolan och vården – ja, till hela samhället. Min uppväxt och min mammas liv kunde ha varit så mycket ljusare och enklare.

Ditt stöd och din gåva till hjärnforskningen kan göra att andra inte behöver gå samma svåra väg som jag har gjort.

 Ge en gåva så att fler barn kan få stöd – i tid

Elin var inte ensam i sin kamp, hennes mamma Carina Köhler stod vid hennes sida. Hon berättar hur det var från hennes perspektiv här