På ett ögonblick förändrades livet för alltid

Du kan stödja forskningen om stroke med en gåva idag

Carries dotter Eva Lagercrantz var i sin sommarstuga på andra sidan Sverige när Carrie fick sin stroke och hon kände på sig att något var fel.

– Jag var på vårt sommarställe i Fjällbacka och pratade med mamma i telefon på förmiddagen, min syster talade med henne på eftermiddagen. När jag inte fick kontakt med mamma nästa morgon bad jag hennes granne kolla och hon såg att mamma låg på golvet och tillkallade ambulans. När den kom hade det kanske gått tolv timmar sedan mammas stroke, berättar Eva Lagercrantz.

Carrie Nilsson-Wojens var 80 år när det hände och blev inlagd på sjukhus. Att i ett slag gå från att vara en aktiv pensionär som klarar sig helt själv till att bli rullstolsburen och ha afasi var svårt och Carrie hade mycket ångest i början. Hon skickades hem från sjukhuset efter någon månad, vilket Eva då tyckte var positivt.

– Vi ville att mamma skulle komma hem till en trygg miljö och jag var där varje dag men mamma satt mest framför TVn. Det var fantastiskt när det kom hem ett stroketeam bestående av sjukgymnast och arbetsterapeut. De hjälpte till med att anpassa bostaden till rullstolen men de såg också att mamma mest satt framför TVn och insåg att hon behövde rehabilitering.

Rehabilitering motiverade henne se meningen med livet igen

– Mamma har en fantastisk husläkare som gett henne remisser till rehabilitering och hon har varit på olika ställen i landet. Där har hon träffat andra i samma situation och också fått intensivträning och det har funnits möjlighet till både trädgårdsarbete och träning med musik. Det har hjälpt henne att få motivation att se meningen i livet igen.

Tack vare hemtjänsten kan Carrie bo kvar hemma, något som är väldigt viktigt för henne. De tar hand om henne med värme och omsorg och det är samma personal som kommer vilket gör det enkelt att hålla sig till rutiner berättar Eva. Som anhörig har hon kämpat för att Carrie skall kunna komma ut på aktiviteter utanför hemmet, det är inte lätt när man är rullstolsbunden och till det behövs ledsagare som måste godkännas av kommunens biståndshandläggare.

Saknade information om hjälpmedel för den som har afasi

– Jag har saknat en långsiktig plan, vad händer efter att stroketeamet gjort sitt. De var här under en kort tid och efter det fanns ingen plan. Det skulle behövas rutiner för det, det är viktigt att det finns planer för framtiden. Som rullstolsbunden och med afasi är man väldigt utlämnad. Vad gör de som inte har anhöriga som ligger på? Mamma borde ha fått komma till rehabilitering direkt efter sjukhusvistelsen i stället för att komma hem, säger Eva. Dessutom är det svårt att veta vilka hjälpmedel som finns till hands för att till exempel underlätta hur man kommunicerar när man har afasi.

Idag har Carrie någon aktivitet varje dag, hon träffar logoped och sjukgymnast en gång i veckan. Varje tisdag är det tjejmiddag. Då träffas Eva, hennes syster Suzanne och Carrie och de äter middag tillsammans.

– Mamma är operasångerska och vi sjunger mycket, det är lättare för henne att sjunga än att tala. Ibland går det för fort och det är svårt att förstå henne men då kan jag dirigera och hon drar ner på takten så det blir mer begripligt. Vi spelar också piano tillsammans, mamma med vänsterhanden och jag med högerhanden. Vi träffas också ofta på helgerna och mamma kan vara med oss i sommarstugan. Min man hjälper henne i båten så hon kan följa med ut till öarna.

Enligt en rapport från Riksstroke tycker 4 av 10 att de inte fått tillräcklig rehabilitering ett år efter de fått en stroke. Läs mer här.

Du kan läsa mer om stroke här