Karin Lundengård använder datormodeller för att förstå hur hjärnan fungerar

Namn: Karin Lundengård
Universitet: The University of Auckland, i samarbete med Linköpings universitet
Hemort: Kommer från Everöd 
Forskningsområde: Matematiska modeller av biologiska system, riktad mot medicinsk forskning

Berätta om ditt forskningsområde – vad vill du undersöka?

Jag vill bygga datormodeller som kan visa hur en persons rörelsemönster belastar deras muskler, skelett och senor och sedan simulera övningar för att ändra rörelsemönstret. Eftersom rörelser bestäms av hjärnan så är hjärnaktivitet en viktig del i modellerna för att vi ska kunna förstå hur man ändrar på rörelsemönstret och hur det påverkas av långvarig smärta.

Hur kommer dina forskningsresultat att hjälpa personer som är drabbade av Whiplash Associated Disorder (WAD)?

Mina försökspersoner har tidigare fått en whiplash-skada (nackskada orsakad av att huvudet kastas våldsamt fram och tillbaka, tex vid en trafikolycka). Istället för att läka och bli bättre så har symptomen funnits kvar och i vissa fall blivit värre, även flera år efter att de fått skadan.

Vi tror att de har ändrat sitt rörelsemönster för att undvika smärta, men det nya rörelsemönstret felbelastar muskler, senor och skelettet och orsakar slitningar i nacken och därför får de symptom på lång sikt. Genom att simulera i datorn hur musklerna samarbetar kommer vi att kunna göra att träningsprogram där patienterna får träna om sitt rörelsemönster så att de istället blir starkare och belastar nacken på rätt sätt. På det viset kommer vi att kunna hjälpa dessa patienter att bli av med smärtan genom att använda den egna kroppens resurser istället för att äta stora mängder smärtstillande läkemedel.

Vilken är den största utmaningen inom ditt forskningsområde?

När det gäller hjärnforskning är det att hjärnan är så komplicerad och gör så många saker samtidigt. Det gör att det är svårt att reda ut vad som är relevant information för just det jag vill veta och vad som tillhör någon annan funktion eller bara är bakgrundsbrus. Att göra våra metoder kliniskt användbara är också en stor utmaning, inte minst för att det är en typ av projekt som det är svårt att få finansiering till.

Hur kommer det sig att du fastnade för hjärnforskning?

Mitt huvudintresse är att använda datormodeller för att förstå biologi. Hjärnan är ett av de mest komplexa och komplicerade biologiska system vi känner till, och en av vår tids största utmaningar att förstå sig på. Samtidigt är det där hela vårt medvetande finns, och det som gör det möjligt för oss att förstå hur vi själva fungerar.

Vad är din drivkraft som forskare?

Känslan av att “nu förstår jag hur det funkar!”. Den åtföljs ofta av ännu fler frågor, men precis det där ögonblicket när saker klickar är fantastiskt. Världen blir samtidigt lite större och lite mer begriplig, det är både lite svindlande och ger en större känsla av trygghet.