Paddelturen slutade i en stroke

En underbar julikväll 2017 var jag som många gånger tidigare ute och paddlade i Trosa skärgård. På väg hem fick jag plötsligt fruktansvärt ont i huvudet. Det jag tänkte då var att det kanske berodde på att jag druckit för lite.

Jag insåg ganska snart att jag inte skulle klara av att ta mig hem utan paddlade in till fastlandet och ringde till min man, Lasse. Han kom direkt för att hämta mig. Men när han kom hade han svårt att få kontakt med mig så han ringde 112.

En ambulans körde mig till Nyköpings sjukhus där jag röntgades direkt. Med helikopter transporterades jag vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala där jag opererades den första av tre mitt i natten den 16 juli.

Drabbad av en stroke

Det visade sig vara en hjärnblödning, ett bråck på en artär, en subaraknoidalblödning. När jag förstått vad som hänt var jag så otroligt tacksam att jag blivit omhändertagen på allra bästa sätt i ett mycket kritiskt läge. Jag stannade kvar på rehabiliteringsavdelningen i Nyköping en dryg vecka innan jag skrevs ut och fick åka hem till Trosa. Min man och våra barn, då 23, 20 och 16 år hade haft en jobbig tid. Nu hade de alla hade ett enormt tålamod när jag försökte prata och inte kunde uttrycka mig.

Rörligheten i den högra sidan av kroppen var återställd i stort sett helt efter ett par veckor. Det gjorde att jag under den första tiden kunde vara aktiv och röra på mig ute i skogen som jag brukar.För mig betydde det enormt mycket att jag trots min stroke kunde spela på min klarinett och delta i orkesterns repetitioner. Jag kunde i lagom takt jobba med att bygga upp språket.

Hjärntröttheten har varit begränsande

Hjärntröttheten var det begränsande. När jag vilade, ”stoppade intrycken”, tog jag en skön promenad eller en löparrunda i skogen. Det känns väldigt viktigt och självklart att låta rehabiliteringen få ta den tid det kräver och låta hjärnan verkligen få läka i lugn och ro.

Jag är civilingenjör och jobbar som projektledare på konsultföretaget Swecos vatten- och miljöavdelning. Efter två och en halv  månads sjukskrivning började jag jobba 25 procent  och trappade sedan upp arbetsmängden till heltid efter ett år.

Språket, det muntliga och skriftliga, är viktiga delar i mitt jobb. Det skriftliga delarna i arbetet tog längre tid att utföra till en början. Stödet jag fick av min chef och kollegor är jag väldigt tacksam för. Hela året hade jag regelbundet kontakt med rehabiliteringen i Nyköping.

Tar ingenting för givet

Min strategi är att kontinuerligt jobba med mental träning och att regelbundet reflektera. Det har varit viktigt att hela tiden känna efter och lära mig när jag känner av hjärntröttheten vilket t ex kan vara i stora, stimmiga fikarum.

Livet har blivit rikare, det jag gått igenom har gett mig en stor portion näring till varje idag. Ingenting är självklart. Vackra vyer i vardagen ser jag nu. De allra flesta dagar möter jag människor med vänliga, fina ögon.

Det finns förstås människor som irrar omkring, stressade eller arga. Denna känsla hade jag själv ofta förr men känner nu oftast sympati med dessa. Min familj är en enorm värme och lycka. Vi finns där. Jag älskar Lasse mer än någonsin. Han har räddat mitt liv.

Stöd hjärnforskningen

Stora framsteg har gjorts inom hjärnforskningen de senaste åren. Troligen är denna forskning orsaken till att det gått så bra för mig. Jag är enormt tacksam. Det behövs dock mer pengar till hjärnforskning. Nya upptäckter på väg så du som läser detta, ge gärna ett bidrag!

Hjärnan läker men det tar tid. Försäkringskassan måste förstå att det tar tid för hjärnan att läka. Ett lugn och ro och att man mår bra är en förutsättning vilket alla strokepatienter måste få.

Åsa Westlund