När Anette vaknade hade hon haft en stroke

Klockan 06.00 den 10 december 2018 ringde väckarklockan, jag satte mig upp på sängkanten och blev helt plötsligt jätteyr. Min man hade redan åkt till sitt arbete så jag var ensam hemma. Jag tog mig till toaletten och där blev jag sittandes och kunde inte röra högra sidan.

Jag tog mig ner till mellanvåningen och då förstod jag att något var galet, men det enda jag tänkte på var att jag måste duscha, och sen åker jag till jobbet. Jag gick ner i källaren, jag föll, reste mig och tog mig till duschen. Jag såg inte min högra arm, den var liksom borta. Jag stod helt stilla och kunde inte röra mig. Vad är det som händer?

Dottern räddade Anettes liv

Min dotter Amanda bor i ett litet hus på gården. Hon skulle åka till Luleå den morgonen, till universitetet, men hon kom in och gick ner i källaren för att hämta rena handdukar och där fick hon se mig ståendes i duschen, helt förstenad.

Hon blev panikslagen.

– Mamma, hur är det? Vad heter du? Kan du le? frågade hon mig.

Jag bara stod där, då förstod hon att jag hade fått en stroke. Snabbt larmade hon 112, allting gick i en rasande fart. När ambulanspersonalen frågade efter mitt namn och personnummer kunde jag inte prata, jag fick inte fram ett ord. Jag förstod vad alla sa men jag kunde inte svara.

Behandlades med propplösande läkemedel

Nu hade min högra arm börjat fungera, men benen for åt alla håll, ingen styrsel alls. Innan någon visste vad jag drabbats av så var det en olidlig väntan för min familj i väntrummet på akuten, men läkarna höll familjen informerad hela tiden. Jag låg och tänkte att nu kan jag nog aldrig mer prata, jag har fått afasi, hur ska mitt liv bli nu? Det var hemska minuter.

Alla agerade snabbt och proffsigt på akuten, med röntgen, trombylos för att lösa upp proppen, och efter en kvart ungefär kunde jag prata igen. Jag kom ihåg allting. Det blev flyg till Umeå för de kunde inte se om proppen var upplöst. Det gick snabbt; allt handlar ju om minuter då man har fått en stroke.

Proppen slank igenom ett hål i hjärtat 

Jag överlevde, kan röra mig, kan prata. Jag är så tacksam att min dotter hittade mig och att vi har så bra sjukvård. I Umeå upptäckte läkarna att jag hade ett hål i hjärtats kammare där proppen sluppit igenom så jag har fått operera igen det, en så kallad PFO-slutning.

Nu lider jag av hjärntrötthet men det blir bättre och bättre. Jag orkar mer och mer och har börjat arbeta 10 timmar i veckan. Men livet blev annorlunda, jag orkar inte alls med samma tempo som jag hade förut. Bara det att jag har en dosett nu och tar mediciner varje dag känns konstigt. Det är en sorg såklart, men jag är så tacksam att jag överlevde och kan prata.

Överlevde tack vare hjärnforskningen

Jag gråter väldigt mycket och fick ångest, känslor som jag aldrig har haft förut. Det är mycket att bearbeta i det efterföljande skedet efter en stroke, och det är bara hjärnforskningen som kan göra att återhämtningen går snabbare och blir bättre.

Jag fick en stroke och var sjuttonde minut drabbas någon i Sverige, det är den tredje vanligaste dödsorsaken. Jag drabbades fastän jag inte var i riskzonen och jag överlevde tack vare snabba insatser och forskning.

Jag vill leva många år till, jag är inte färdig, jag vill uppleva mycket med min familj, jag vill fortsätta bygga ut vår trädgård och jag önskar mig barnbarn i framtiden.