Till minne av Jessica

Den här insamlingen är till minne av min lillasyster Jessica. En sprudlande glad tjej som alltid haft nära till skratt oavsett hur tufft hon haft det. När Jessica var åtta år fick hon sitt första epileptiska anfall, vi var säkra på att vi skulle förlora henne den hemska vinternatten.

Tack vare mediciner kunde Jessica leva ett relativt vanligt liv med sin familj och sina vänner. Men tyvärr blev hon väldigt begränsad, hon kunde aldrig ta körkort, inte resa iväg själv, hennes vikt pendlade konstant och hon kunde inte gå på skoldanser på grund av det blinkande ljuset.

Den 23:e mars 2019 kom dagen vi alltid varit rädda för, att Jessica skulle få ett anfall som skulle gå riktigt fel och ingen som kunde hjälpa henne.

Exakt det här hände en lördag när hon satt hemma i sin soffa.

Mamma fick inget svar

Jessica hade gjort i ordning lite mat och satt och tittade på tv-serier. Bara några timmar innan hade hon pratat med mamma, allt var bra och hon skulle gå och handla för att laga rotmos och bad mamma om receptet.

Mamma hade alltid daglig kontakt med Jessica och när hon på söndagen inte fick något svar och dessutom såg att hon varit inaktiv på sociala medier i över 24 timmar kände hon direkt att något var fel och slängde sig i bilen.

Mamma bodde bara någon kilometer från Jessica så bilresan gick fort. Direkt när mamma öppnade dörren möttes hon av tystnad och en känsla av att hon skulle möta det hon så länge varit rädd för. I vardagsrummet låg Jessica, med kroppen på golvet och hakan kvar på soffan. Mamma larmade SOS och påbörjade HLR men det var redan flera timmar för sent… Jessicas liv gick inte att rädda.

Min värld rasade samman

Samtidigt stod jag hemma i köket, hade precis slängt in en kladdkaka i ugnen och gjort kaffe när mamma ringer. Hon gråter och upprepar “jag har förlorat henne, jag har förlorat henne” när jag väl förstår vem hon menar så rasar hela min värld. Jessica, min lillasyster.

Sambon packar min väska och vi beger oss till Jessicas lägenhet med den halvfärdiga kladdkakan.

När vi kom fram till hennes lägenhet möttes vi i dörren av läkaren som just dödförklarat henne. Han nickade beklagande.

Där på golvet låg hon, min lillasyster. Jag la mig på golvet med henne och la mitt huvud på hennes bröst. Där låg jag bara, försökte lyssna efter ett hjärtslag men de var bara tyst.. Det sista jag gjorde var att kyssa hennes panna och sa “jag älskar dig”.

Sorgen och saknaden försvinner aldrig

Vår familj kommer aldrig bli sig lik igen, sorgen kommer alltid finnas kvar och saknaden kommer aldrig försvinna..❤

Det som troligast var orsaken till Jessicas död var maten hon åt samtidigt som hon fick anfallet. Den satt sig i luftvägarna.

Genom att hedra min systers minne så har vi startat denna insamling. Kanske kan just din slant hjälpa en familj att slippa genomlida den smärta som vi gör just nu. Vi finner inga ord för denna tragiska förlust 💔

Vi älskar dig Jessica, sov gott min lilla lillasyster.❤”

Hej Jenni,

Tack för att du delar med dig och för ditt fina engagemang. Förutom i din starka historia om din syster, var hittar du din drivkraft?

Jag vill hjälpa andra familjer och kanske kan vi till och med rädda livet på någon. Jag vill inte att någon med en familjemedlem som lider av epilepsi ska behöva gå igenom det vi gjort. Vi hade hellre planerat en brakfest istället för en begravning av min 24-åriga lillasyster.

Dessutom är människor generellt rätt så dåligt informerade om epilepsi och vad man ska och inte ska göra om någon får ett anfall. Det skulle jag vilja ändra på.

Du är väldigt nära ditt mål på 50 000 kronor. Vad hoppas du att de insamlade pengarna ska kunna användas till?

Jag hoppas de får fram mediciner med mindre biverkningar. Även om Jessica ofta var anfallsfri så mådde hon väldigt dåligt av biverkningarna. Sen behövs också mer hjälpmedel och larm så att anhörigas oro kan minska och personer med epilepsi kan leva mer självständigt.

Vad vill du säga till Hjärnfondens följare?

Först och främst vill jag rikta ett jättestort tack till alla som hittills skänkt gåvor till insamlingen. Utan stödet till hjärnforskningen hade vi aldrig nått dit vi är idag och att folk vill engagera sig och lägga en liten slant till forskningen gör mig så enormt tacksam. Och så skulle jag vilja ha hjälp med att sprida hur viktigt det är med hjärnforskning, oavsett om det handlar om epilepsi eller Alzheimer. En stor eloge till alla er som redan gör det.