Vännens självmord blev vändpunkten för Jonas

Jonas Kolsmyr är uppvuxen i Bollnäs med föräldrar och syskon. Han levde ett tryggt liv och som barn hade han många vänner. Hans första upplevelse av psykisk ohälsa kom i fyran. Helt plötsligt en dag började han gråta i klassrummet. Han hade drabbats av social fobi och fick väldigt svårt att vara i skolan och umgås med andra människor. Han fick hjälp av skolsjukvården att öva på att vara i skolan längre och längre perioder. Först i sexan kunde han återigen vara i skolan hela dagar.

Sociala fobin förvärrades

Jonas började på högstadiet och det gick till en början bra. Hans sociala fobi fanns fortfarande, men han hade verktyg för att hantera den. På fritiden höll han på med flera olika sporter, bland annat bandy, fotboll, cykling och skidor.

Men så förvärrades den sociala fobin igen och han slutade med alla sporter utom bandyn. På bandyplanen kunde han plötsligt börja gråta. Det gick så långt att han fejkade en ryggskada så att han skulle slippa spela.

– När jag fick ångest åkte jag av planen, sa att jag hade ont i ryggen. Då kunde jag gråta utan att skämmas. Till slut orkade jag inte längre och slutade med bandy, berättar Jonas.

 I åttan blev Jonas plötsligt väldigt nedstämd.

– Jag förstod ingenting. Jag slutade gå i skolan, orkade inte. Jag hade blivit deprimerad men jag visste knappt vad det var. Jag gick fyra-fem månader i skolan sammanlagt i åttan, sen blev jag sjukskriven.

Tankar på självmord

Jonas Kolsmyr kom i kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin för första gången. Så småningom fick han en diagnos – bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom innebär att du är manisk och deprimerad i olika perioder.

Sommaren innan diagnosen hade Jonas Kolsmyr varit manisk och haft enormt med energi. Livet hade känts fantastiskt, men han mindes inte i efterhand vad han gjort.

Han fick medicin för sin bipolära sjukdom, men den gjorde hela tillvaron grå. Han hade redan som barn haft tankar på att begå självmord, men nu bestämde han sig.

– När jag bestämt mig för att ta livet av mig slutade jag bry mig om någonting. Jag kände hopplöshet och likgiltighet inför allting. Jag kunde inte gå i skolan, jag kunde knappt gå ut. Det fanns inget som lockade.

Depressionen gjorde allt grått

När han lidit av social fobi, hade han kunnat se framåt, skönja en ljusning. Han kunde se vad han skulle göra för att bli bättre. Men med depressionen var allt lika grått och tung; det fanns ingen framtid.

När Jonas var 15 år började han dricka på helgerna med kompisar. Hans föräldrar visste inte om det utan var glada för att Jonas, som var sjukskriven från skolan, hade vänner att umgås med.

Under nian var han bara på plats mycket sporadiskt och fick inte fullständiga betyg. Sommaren efter nian var han manisk igen. Manin fortsatte in på hösten och Jonas lyckades läsa in hela nian på en och en halv månad. Sedan kom depressionen tillbaka igen, som ett brev på posten.

Klarade att ta studenten

Detta kom att bli ett tydligt mönster för Jonas under hela gymnasieperioden. Under långa perioder var han deprimerad och gick knappt i skolan. Under de maniska perioderna hade han enorm energi och kunde läsa in skolämnena på kort tid.

Jonas Kolsmyr hade blivit fri från alkohol och droger, men under gymnasietiden trillade han dit igen.

– Enda gången som jag kände mig uppåt var när jag tog droger. Drogerna gjorde att jag fick känna mig vanlig. Jag kunde relatera till andra på ett sätt som jag inte kunde annars, berättar han.

Trots drogerna och de återkommande depressionerna, tog sig Jonas genom gymnasiet och tog studenten. Han började jobba som undersköterska direkt. På dagarna jobbade han, på fritiden festade han.

Kände föräldrarnas smärta

Han hamnade på akuten flera gånger på grund av överdoser. Till slut valde han själv att lägga in sig på den psykiatriska slutenvården i Hudiksvall. Men han fick abstinens från drogerna och åkte hem igen. Han försökte begå självmord och hamnade i respirator på intensiven. Att se sina föräldrars smärta blev en uppvaknande för honom:

– Jag såg hur dåligt mina föräldrar mådde. Jag förstod hur mycket de bryr sig om mig. Jag bestämde mig för att antingen så ger jag upp, eller så försöker jag och gör mitt bästa en sista gång.

Han kom till ett behandlingshem där han hamnade i en ännu djupare svacka. Men där hände en sak som kom att bli väldigt betydelsefull. Han fick en vän som hade samma diagnos som han själv. När Jonas varit där fyra veckor, tog vännen livet av sig.

Vändpunkten kom när vännen tog sitt liv

– Då bestämde jag mig för att inte följa i hans fotspår. Jag måste bli bra nu, även om det är nästan omöjligt. Jag kan inte utsätta andra för den sorgen. Nu hade jag själv upplevt den.

Till hjälp hade Jonas verktyg som han fått i sin kontakt med BUP. Och han har alltid gillat litteratur och drog nytta av filosofiska böcker som han läst.

– När jag hittade meningsfulla saker att leva för kunde jag fortsätta. Glädjen kom som en bieffekt av att jag gjorde bra saker, till exempel att bygga upp relation med familj och vänner igen. Och att träna och försöka må bra både fysiskt och psykiskt.

Vad skulle du säga till andra barn och unga som är i samma situation som du var i?

– Förutom att försöka hitta mening så måste du prata om dina problem. Så att du får det ur dig. Många är rädda för att säga något för att de tror att de ska få dålig respons. Men oftast får man inte det; folk vill hjälpa.

Jonas Kolsmyr jobbar idag på ett äldreboende. På fritiden gillar han att vara ute i naturen på långvandringar. Han har Instagram-kontot @bipolarrpolarbear där han skriver om psykisk ohälsa. I sommar ska han ut på en lång vandring som han kommer att dokumentera på Instagram.

Han föreläser också om psykisk ohälsa genom organisationen Hjärnkoll.