“Det kan väl inte hända mig”

Tom är en engagerande man, som utstrålar både värme och livsglädje. Han är en entreprenör ut i fingerspetsarna och har en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Vid sidan av sitt arbete är han också en konstsamlare av rang. När hans lägenhet för länge sedan blev överfull av tavlor, började han istället fylla sitt kontor, som idag rymmer en spektakulär konstsamling där Tom själv arrangerar visningar.

Ville inte se

Men bakom Toms energiska och livfulla yttre, finns en sida som inte är lika ljus. I början av 2000-talet var han mitt i karriären – han hade startade flera företag, hade många anställda, sprang från möte till möte och arbetade nästan jämt. Jobbet gick som på räls och han körde på utan att stanna upp och ge sig tid för vila. Efter ett tag började kroppen att ta stryk av det höga tempot. Han fick fysiska varningssignaler på att allt inte var som det skulle – han fick svårt att sova, tappade orienteringsförmågan, glömde saker, backade över matkassarna med bilen och åkte från huset med dörren olåst. Sin fru och sina två små barn värdesatte han högt, men de kom ofta i andra hand när jobbet kallade.

– Jag träffade mina barn alldeles för lite. Jag kom hem sent på kvällarna efter att de hade gått och lagt sig, och jag gick tidigt på morgonen innan det hade vaknat.

Tom försökte att dra ner på alla aktiviteter, men kunde inte hitta något att skära bort eller säga nej till. Så han fortsatte att köra på, trots att han innerst inne förstod att stressen höll på att bli ohälsosam. Och istället för att ta det lugnare sa han till sig själv:

– Det kan väl inte hända mig, jag som är så tuff och duktig…

En stor sorg

Tillslut blev situationen ohållbar. Tom slet ut sig på jobbet och i samma veva ansökte hans fru om skilsmässa. Då blev det svart och livet brakade ihop. Genom vården fick han träffa en psykiatriker som sjukskrev honom för utmattningssyndrom. Först hade Tom svårt att ta till sig det som hade hänt, men när läget blev så allvarligt att han fick långtgående självmordstankar blev han inlagd på en psykiatrisk mottagning. Där fick hjälp att komma ur de destruktiva tankebanorna vilket förmodligen räddade hans liv.

Efter att ha varit inlagd följde en lång period av rehabilitering där Tom fick både samtalsterapi och medicinering. Återhämtningen var tidskrävande och han fick återkommande bakslag som gjorde att han fick ta nya tag igen. I dag har det gått nästa tio år sedan Tom fick sin diagnos, och nu mår han mycket bättre. Men han är fortfarande inte helt bra och utmattningen har satt spår som han kommer att få lära sig leva med.

– Att drabbas av utmattning är en otrolig sorg eftersom jag älskar att arbeta. Det är en sorg att min stresströskel har blivit så väldigt låg och att jag inte kan gå in och kavla upp ärmarna när det behövs. Det är ett ärr som kommer att finnas med mig resten av livet. Jag önskar att jag hade försökt känna av när varningssignalerna började komma. För om jag hade tagit dem på allvar, kanske jag inte hade behövt falla så hårt.

Har blivit en bättre människa

Men utmattningen har inte bara varit negativ för Tom. Den har också gett honom positiva erfarenheter och en mer nyanserad syn på livet.

– För mig har det varit en lång resa där jag har lärt mig massor. Jag känner tacksamhet för det som har hänt, eftersom det har fått mig att stanna upp och känna efter mer. Jag tar det lugnare i livet och lever mer i nuet. Och så tror jag att jag är en bättre människa idag än om det här aldrig hade hänt.