Hjärnforskning ger hopp om bättre självmordsprevention

År 2023 tog 1617* personer i Sverige sitt liv. Det är mer än fyra personer varje dag. Och det är en ökning jämfört med 2022 då siffran var 1569 personer. Många av hjärnans diagnoser som depression, bipolär sjukdom, schizofreni och vissa ångestsyndrom är starkt kopplade till en ökad risk för självmord. Dessa tillstånd kan påverka tankemönster, känsloliv och impulskontroll, vilket gör att risken för självmord och självmordsbeteende blir högre.

Självmord, eller suicid, är ett allvarligt folkhälsoproblem. Det dör cirka sju gånger fler personer i självmord än i trafiken och 70 procent av dem är män. Varje år sker minst 15 000 självmordsförsök. Det är sannolikt lågt räknat eftersom alla självmordsförsök inte kommer till kännedom genom vården eller på annat sätt.

Självmord har inte bara tragiska konsekvenser i form av förlorade människoliv, utan leder också till stort psykiskt lidande och sämre hälsa hos de närstående och andra berörda

Varannan svensk är bekant med någon som har gått bort i självmord.

De senaste 20 åren har antalet självmord minskat med ungefär 0,5 procent per år. Det är dock en mycket långsammare minskning jämfört med 1990-talet. Nedgången nu beror främst på att färre personer över 45 år tar sitt liv. I den här gruppen av självmorden minskat med ungefär en procent per år och bland män över 65 år är minskningen nästa två procent per år. Trots detta är ändå män över 65 år fortfarande den grupp som har de absolut högsta självmordstalen, följt av män mellan 45 och 64 år.

Bland de yngre ser utvecklingen annorlunda ut. Där har antalet självmord inte minskat på samma sätt, utan har i stället stannat av eller ökat. Särskilt bland unga i åldern 15–24 år har självmorden ökat med ungefär en procent per år i genomsnitt under de senaste 20 åren. Samma utveckling syns bland kvinnor 25 till 44 år. För yngre personer saknas ofta livserfarenheten och insikten om att livets svårigheter kan vara tillfälliga, vilken kan göra att de agerar mer impulsivt.

Martin Schalling är hjärnforskare och neurobiolog vid Karolinska Institutet i Stockholm. Han är specialiserad på psykiatriska och metabola sjukdomar och har under många år fått stöd från Hjärnfonden för sin forskning om litiumbehandling vid bipolär sjukdom. Martin Schalling sitter också som ordförande hos Suicide Zero. För någon som aldrig tänkt på att ta sitt liv kan det vara svårt att förstå hur man kan få så mörka tankar. Kan Martin Schalling svara på vad som händer i hjärnan hos någon som tänker ta sitt liv?

– Det första man kan säga är att här finns stora kunskapsluckor. Den akut suicidala fasen är ofta så kort och flyktig att den blir oerhört svår att studera. Drömmen vore ju om man kunde ta ett blodprov på någon som kom in på en psykiatrisk akutmottagning och mäta en biomarkör i blodet som skulle tala om ifall personen löper stor risk att ta sitt liv. Men vi har inga sådana verktyg idag. Här måste vi forska vidare.

– Nio av tio som försökt ta sitt liv men misslyckats, dör ändå inte i suicid senare. De flesta försöker alltså inte igen. Det visar på hur enormt stor inverkan en räddande aktion kan ha och hur viktigt det är att vi på de psykiatriska akutmottagningarna fångar upp de patienter som vi tror kan vara benägna att gå hem och försöka igen. Vi har biomarkörer för cancer, för högt blodtryck och diabetes. Sjukdomar som är mindre ärftliga än suicid. Men fråga mig igen om tio år så är nog svaret ja. Då tror jag absolut att vi kommer att ha hittat biomarkörer för självmord.

– Ärftlighet spelar en stor roll, men också psykisk sjukdom. Här är ett viktigt undantag från det jag sa tidigare, att nio av tio inte kommer att försöka ta sitt liv igen. Det gäller inte för de som är drabbade av de svåraste psykiatriska diagnoserna. Den som har bipolär sjukdom eller schizofreni löper 20 till 25 gånger så stor risk att ta sitt liv jämfört någon utan diagnos. Det är oerhört höga suicidsiffror i de här grupperna. Ofta handlar det om svårigheter i livet och depressionen som hör till de här patientgrupperna, säger Martin och fortsätter.

– Att leva med en psykiatrisk diagnos är en enorm belastning för en människa. Det leder inte sällan till att det är svårt att upprätthålla ett arbete, ekonomi och relationer vilket i sin tur leder till en känsla av desperation, hopplöshet och ångest. Det gör en mycket sårbar för suicidala tankar.

Även om en person inte har en psykiatrisk diagnos kan det finnas flera orsaker till att de utvecklar självmordstankar. Det kan handla om livskriser, kronisk smärta, social isolering eller trauma och uppväxtförhållanden. Impulsivitet kan ha en betydande roll i utvecklingen av självmordstankar och handlingar, och risken är stor för plötsliga oöverlagda beslut i kritiska ögonblick. Här finns dock möjlighet att arbeta strategiskt med suicidprevention. Till exempel sätter man upp höga räcken på broar och många tågstationer har barriärer framför rälsen.

– Dessa hinder stoppar ingen som verkligen vill ta sitt liv, men de kan mycket väl fördröja försöket så pass länge att impulsen att avsluta sitt liv går över. Efter ungefär 20 minuter brukar man hunnit sansa sig och den starka impulsen har släppt, säger Martin Schalling.

SL har nyligen satt upp kameraövervakning på perronger för tunnelbanan och pendeltågen i Stockholmsområdet. En AI-algoritm ser om någon går nära kanten och läser av rörelsemönster som är avvikande. Då får lokföraren en signal och saktar in tågen innan det kommer in på perrongen.

*20 procent utgjordes av skadehändelse med oklar avsikt, ”osäkra självmord”. Källa: Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention (NASP) 2023-09-05.

Hur märker man om någon har självmordstankar? Hur allvarliga är självmordshot, och vad kan man göra för att hjälpa? Det kan vara svårt för dig som anhörig att skilja mellan tillfällig stress, livets påfrestningar och psykisk sjukdom. Idag finns det mycket kunskap om orsakerna till självmord och hur vi kan arbeta för att förebygga dem. Utmaningen blir att omsätta den kunskapen i handling för att minska antalet självmord.

Ullakarin Nyberg är psykiatriker och arbetar med suicidprevention på heltid – som kliniker, forskare och författare. Hon arbetar vid Norra Stockholms Psykiatri och Centrum för Psykiatriforskning vid Karolinska Institutet och har länge varit en stark röst för ett bättre bemötande av personer med självmordstankar, både inom vården och i samhället. På Hjärnans dag 2018 föreläste hon om självmord och hur viktigt det är att vi vågar tala om det och vad vi kan göra för att minska antalet.