Alexander om sin skolgång: "Skolan måste bli mer flexibel för elever med NPF"

Redan på förskolan märktes det att han var annorlunda och han var bara fem år när han fick sin första NPF-diagnos.

– Jag sprang runt och var orolig, ville inte leka med de andra barnen, förklarar 23-årige Alexander Forselius, som är uppvuxen i Stockholm och Lidköping, och berättar hur han fick byta till en mindre förskola för barn med NPF-diagnoser.

Alexander har Aspergers syndrom*, ADHD och OCD, vilket gjorde att han i skolan bland annat hade svårt med sociala koder och samspelet med de andra eleverna.

– Jag hade också svårt för att vänta på min tur och på att läsa ämnen som jag inte var intresserad av.

Skoltiden var överlag en prövning för honom, även om det i perioder gjordes anpassningar som fungerade väl – ofta efter påtryckningar från hans föräldrar, berättar Alexander.

Oftast satt han längst fram i klassrummet för att lättare behålla fokus. Att få ha lurar med musik gjorde det också lättare för honom att koncentrera sig.

– Jag fick även göra skoluppgifterna på dator och då blev det lättare, eftersom jag var intresserad av datorer. På gymnasiet fick jag också lov att jobba hemifrån vissa dagar. Något som också underlättade för honom var att han fick läsa in gymnasiet på fyra år istället för på tre.

– På så vis fick jag längre tid för varje kurs.

Idrott, med sina lagsporter och friluftsdagar, var genomgående en utmaning för Alexander.

– Därför gjordes anpassningar så att jag fick simma eller gå på gym i stället, berättar han.

Under perioder fick han gå i specialklass, med andra elever med NPF-diagnoser. Alexander minns att det ofta blev bråkigt och stökigt.

– Jag blev själv triggad att göra dumheter och regredierade i min utveckling.

Därför föredrog Alexander att gå i en vanlig klass, även om inte heller det var problemfritt.

– Jag tyckte det var roligare att gå i en vanlig klass, för det var mindre utpekande. Att gå i en specialklass upplevde jag som segregerande och man får inte heller samma sociala träning och kompisar på samma sätt.

I dag jobbar Alexander som it-konsult i musikbranschen och skapar även egen musik. Men har är fortfarande mycket engagerad i skolfrågan, som debattör och föreläsare. Han har även skrivit om sina egna erfarenheter i bokform. Och han upprörs ofta över de vittnesmål från dagens skola som han tar del av.

– Jag ser att barn i dag har samma problem i skolan som jag hade. På så vis känns det som att tiden stått stilla och att det inte skett någon större utveckling vad gäller anpassningen för barn med NPF.

Han tror att mycket handlar om en brist på vilja, på ett övergripande plan.

– Forskning finns, kunskap finns. Jag tror att det mer handlar om normer och om skolans identitet om att alla barn ska behandlas lika och göra samma resa.

Alexander Forselius efterlyser mer flexibilitet för elever med NPF, som till exempel möjligheten att studera på distans i de fall det fungerar bättre. Han ser också problem med hur läroplanen idag är utformad. Som exempel tar han obligatoriska grupparbeten och bristen på valfrihet för eleverna vad gäller vilka kurser man läser.

– Och jag tycker också att man generellt borde ha mindre klasser, där alla barn får vara med.

I dag finns tillgång till kunskap och verktyg som kan hjälpa skolor att bli mer hjärnvänliga. Genom att omsätta forskning i praktiken kan skolan bli en plats som fungerar för alla typer av hjärnor. Det är vad som menas med en hjärnmedveten skola.

* Idag ges diagnosen autism för det som tidigare beskrivs som ”autism, atypisk autism eller aspergers”.