Vad är Duchennes muskeldystrofi?

Duchennes muskeldystrofi (DMD)

Duchennes muskeldystrofi är en muskelsjukdom¹ som orsakas av brist på, eller nedsatt funktion av, proteinet dystrofin² och leder till försämrad muskelfunktion redan under småbarnsåren^3. Symtomen brukar upptäckas när barnen ska lära sig att gå⁴ och försämras sedan gradvis². Sjukdomen ingår i gruppen dystrofinopatier, som alla orsakas av brist på dystrofin och förekommer nästan bara hos pojkar och män. Duchennes muskeldystrofi förkortas DMD.²

DMD är en ärftlig sjukdom som orsakas av mutationer i genen dystrofin, där bildningen av proteinet dystrofin styrs. Proteinets egentliga funktion är inte fullt kartlagd⁵ men mycket tyder på att det fungerar som en stötdämpare i muskelfibrerna¹. Dystrofin finns normalt sett i skelettmuskulatur, hjärtmuskel och glatta muskelceller samt i mindre mängder i det centrala nervsystemet. ² Bristen på dystrofin leder till att muskler bryts ner¹.

Under de första levnadsåren kan kroppen kompensera nedbrytningen av muskelvävnad genom att bilda nya muskelfibrer. Förmågan att återbilda muskelfibrer avtar dock med tiden och de nedbrutna muskelfibrerna ersätts i stället med bindväv och fett². Att nästan bara pojkar drabbas beror på att de enbart har en X-kromosom och det är på X-kromosomen som den sjukdomsframkallande mutationen sitter. Flickor som har två X-kromosomer skyddas av den friska genen.³

Symtom DMD

Den första tiden har de flesta barnen med DMD inga symtom. Några få barn är muskelsvaga tidigt, redan under nyföddhetsperioden, och har svårt att suga och andas.²Symtomen blir tydligare när barnen börjar gå.⁴ Pojkar med DMD lär sig ofta gå lite senare än normalt. Det brukar dock inte leda till misstanke om DMD. Men vid treårsåldern har ofta symtomen blivit mer tydliga då pojkarna har en vaggande gång.

De har svårt att springa, hoppa, att resa sig från golvet och att gå i trappor. De är också ofta stela i musklerna och kan få muskelkramper. Svagheten är som mest uttalad i skuldergördel, bäckengördel och ryggmuskulatur.  Andra tidiga och tydliga tecken är att vadmusklerna blir förstorade (pseudohypertrofi)^1,2 samt påtaglig svank i ländryggen (lordos) som utvecklas eftersom bäckenmuskulaturen är försvagad och inte orkar hålla bäckenet upprätt.²

Muskelsvagheten tilltar över tid. Hur snabbt det sker varierar men det brukar upplevas som att det går i etapper. Ofta berörs så småningom andningsmuskulatur och lungfunktion¹. Hos cirka 80 procent av barnen påverkas hjärtat, ibland utan att ge symtom. Det vanligaste är att hjärtrytmen är snabbare än normalt och ibland oregelbunden, men även andra hjärtkomplikationer som kardiomyopati (sjukdomar som försvagar hjärtmuskeln⁶) förekommer. Andra symtom som tilltar är felställningar i lederna² och många har problem med förstoppning¹.

De här pojkarna har ofta inlärningssvårigheter och särskilt när det gäller den språkliga förmågan.² Intellektuell funktionsnedsättning, utvecklingsstörning samt olika beteendeavvikelser förekommer också.¹ Det är också vanligt att barnen blir nedstämda med risk för depression.²

När barnen blir äldre och muskelsvagheten blir mer uttalad brukar de behöva rullstol för att kunna förflytta sig. För de flesta brukar det ske runt 10- till 12-årsåldern. De behöver ofta hjälp att förflytta sig mellan stol och säng, att vända sig i sängen på natten samt med dagliga aktiviteter. När barnen blir äldre tillkommer nya symtom som felställningar och minskad rörlighet i fler leder samt skolios (sned rygg).

Nedsatt funktion i andningsmuskulaturen kan ge försämrad lungfunktion med lufthunger, försämrad förmåga att hosta och med risk för infektioner.  Fler än hälften av pojkarna har kardiomyopati som kan leda till hjärtsvikt.²

De vanligaste dödsorsakerna hos pojkar och män med DMD är lunginflammation, andningssvikt och hjärtsvikt.² Tack vare medicinska behandlingar blir medellivslängden för pojkar med DMD allt längre. Tidigare uppskattades dessa barn leva till slutet av tonåren men idag blir allt fler över 40 år.²

Vem som drabbas av vilka symtom och svårighetsgraden av symtomen skiljer sig från person till person.¹

Diagnos och behandling DMD

Diagnosen ställs med blodprov och genetisk testning. Ett blodprov kallat CK tas då man mäter nivån av enzymet kreatinkinas i blodet. Vid DMD är koncentrationen av det här enzymet alltid kraftigt förhöjt. Diagnosen bekräftas sedan genom DNA-analys. En muskelbiopsi (ett prov från muskelvävnaden) kan också göras för att se om dystrofin (proteinet som saknas vid DMD) finns i muskelfibrerna samt om det finns tecken på nedbrytning av muskelfibrer.²

Trots att det idag finns goda kunskaper om den bakomliggande orsaken till DMD, finns ännu ingen behandling som kan bota sjukdomen. Insatserna är därför inriktade på att lindra symtom och på att kompensera för funktionsnedsättningar.²

Det finns läkemedelsbehandlingar som dämpar symtom och som bromsar sjukdomsutveckling. En av dessa är kortison, som har visat sig förbättra muskelstyrka och muskelfunktion samt att förlänga tiden som barnen kan gå. Kortison har flera gynnsamma effekter vid DMD, men har också en rad biverkningar.²

Det finns ytterligare ett läkemedel som nu är godkänt i Europa och verksamt hos en undergrupp om cirka 10 procent av personer med DMD samt ett läkemedel som är godkänt i USA för en annan undergrupp av DMD. Båda dessa behandlingar angriper orsaken till sjukdomen och är effektiva men inte så pass att de ensamt kan bota sjukdomen.⁷

Annan behandling kan vara hjärtmediciner för att förebygga kardiomyopati, andningsvård, sjukgymnastik samt ortopediska hjälpmedel (för att öka rörligheten i lederna). Det kan finnas behov av hjälp med kosthållning.⁷ Benskörhet och frakturer, är vanligt vid minskad rörelseförmåga. Det är viktigt att pojkarna får i sig tillräckligt med kalcium och D-vitamin.² Det kan finnas behov av behandling mot förstoppning.¹ Stöd från multidisciplinärt expertteam och habiliteringsteam behövs samt psykologiskt stöd för patient och familj. Kommunen kan också ge olika typer av stöd för att underlätta familjens vardagsliv.²

Forskning om DMD

Det pågår intensiv forskning runt om i världen för att hitta sätt att behandla dystrofinopatier och framför allt DMD. Kliniska studier pågår inom flera olika områden som exempelvis genterapi och inflammationsdämpande behandling med mindre biverkningar än kortison.² Inom kort hoppas man att det ska finnas läkemedel som förhoppningsvis kan bromsa sjukdomsprocessen ännu mer än de behandlingar som finns idag.⁷

Korta fakta om DMD

• Varje år får cirka 10 pojkar i Sverige DMD²
• Sjukdomen drabbar 1 på 4 000 födda pojkar³
• De finns uppskattningsvis ungefär 150–200 personer med Duchennes muskeldystrofi i Sverige¹

Referenser:
1) Socialstyrelsen
2) Socialstyrelsen
3) Läkemedelsvärlden
4) Barnläkarföreningen
5) KI/svensk MeSH
6) 1177 Vårdguiden (sid 7)
7) Doktorn (sid 5-6)

Publicerad 2021-03-26