Hej! Jag är 24 år. Då jag var 2 år drabbades jag av encefalit och har sedan dess haft epilepsi som jag medicinerar mot, och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och någon form av kronisk trötthet. Mycket av min uppväxt har gått åt att träna tex gång, simning och cykling och motorik mm för att kunna utveckla kroppen i den mån det går efter alla inläggningar på sjukhus. Jag har haft svårt under sommarjobben socialt och med att få rätt anpassningar efter förmågor. Jag klarade sällan höstens skolstart pga jag var utmattad efter sommarjobbet som jag haft på lovet. Jag har testat att studera biomedicinska analytiker-programmet som var av brinnande intresse för mig med mitt logiska tänkande och min analytiska förmåga. Efter 7,5 månad av ren envishet och efter jag kämpat för att försöka få ett jobb åtminstone på deltid, efter det kollapsade jag totalt och fick utmaningsdeprission och har sedan dess haft ångestdeprission. Hösten 2017 fick jag daglig verksamhet beviljad. Där har jag ägnat mig åt social träning, trädgårdssysslor, packa upp leveranser. Idag på min verksamhet ägnar jag mig åt odling och djurhållning. Jag stod i psykiatrisk kö till samtal sedan 18 års ålder pga jag haft ångest och möts av mycket oförståelse för jag inte fungerat som andra. Först nu 2021, det år jag ska fylla 25, har jag fått samtal efter 3 SIP-möten. Jag önskar jag kunde fått reda på i slutet av grundskolan av samhället att daglig verksamhet fanns. Det skulle underlättat min kamp mot ett friskare liv med mindre psykisk ohälsa. Jag bor idag i en kommunal servicebostad med bristande stöd. Detta pga ingen inom LSS, som styr boendets verksamhet, förstår hur jag fungerar med min trötthet och nedsatta
