Pendlade 10 mil om dagen med buss, jobbade oregelbundna tider, fick chans till jobb på hemorten och tog den. Blev inte mottagen med öppna armar, utan fientligt, kom från universitetssjukhus till vårdcentral. Totalt nytt för mig, alla arbetsmoment ,rutiner och redskap. Från slutenvård till Nära vård och hälsa. På två veckor skulle jag kunna allt, provtagning, ekreterarroll, kassa ,bokningar, små ingrepp, beställa provtagningar och registrera korrekt i tre olika data program.
Samt att man har jour kvällar och helger med helt andra moment. Då är jag ensam med en läkare och har 15 min/ patient via 1177. Sedan blev man ensam väldigt ofta pga andras sjukdom,en som tex. Var hemma pga utbrändhet. Upptäckte också att jag har en hörselskada mitt i allt detta, min mor har Alzheimer och jag är ensambarn.
Chefer byttes 3 ggr under mitt första år. Ingen som vågar styra skutan utan väldigt oklara regler och inget stöd utan man är besvärlig om man kommer med förslag. jag bröt ihop och grät mig igenom en månad sökte direkt hjälp hos min vårdcentral, både läkare och psykolog. Känner att det var arbetsituationen som gjorde mig sjuk försäkringskassan gav ultimatum redan efter 4 månader, å nu är jag tillbaka, med återkommande kortidsfgånvaro pga utmattning.Förlorat ekonomiskt och måste vara i detta eller utförsäkras,eller byta jobb igen,men som jag mår nu finns inte en chans att klara det. Ska man inte ha dräglig arbetsbelastning? Tid för toalettbesök? Tid för lunch? Tid för att göra rätt och inte slarva. Orkar inte med något utanför jobbet,förlorat vänskapskretsen,lust till hobby,eller ens mina närmaste,jobba och sova, ska det vara så år 2021?
