Det var ständiga nedskärningar och ett konstant ”nu får vi lägga in en högre växel”. Varje gång jag tog upp min oro för min och andras hälsa ignorerades det. Folk gick in i väggen på löpande band, men det skylldes alltid på privata problem. Jag blev tillslut riktigt sjuk och fick synbortfall och yrsel och svårt att uttala ord. När jag sa att det berodde på den enorma stressnivån fick jag höra att jag kanske inte passade på arbetsplatsen längre. Jag blev tvungen att ta med mitt barn och flytta från den stad vi bodde i för jag klarar inte längre så mycket intryck som det finns i en stad. Jag kommer troligen aldrig bli återställd, och det är en enorm sorg att vara ung och stark, men ändå inte kunna leva fullt ut.
