Arbetade inom akutvården fram till 2018 där en normal dag redan är maxad som det är. Att det konstant läggs på nya arbetsuppgifter utan att något tas bort är ohållbart. Ibland satt man kvar på jobbet till 3 på morgonen för att hinna göra klart. För att få löneförhöjning var man tvungen att göra vissa saker annars räknades man bort. När jag gick in i väggen och hamnade på stressrehab visade jag min arbetsalmanacka för att få råd om hur jag skulle kunna få en struktur på mina arbetsuppgifter, jag trodde ff det var fel på mig, mina kollegor verkade ju ha full koll på allt, blev de helt förfärade. Det var jobb för flera heltider. Det var första gången jag fick stöttning i att det var orimligt. Jag hade önskat att min chef hade kunnat stötta mig istället fick jag hela tiden på mig att jag inte gjorde ett bra jobb och längst bak i kön för löneökning. De ville att jag skulle skriva på ett papper där det stod att jag inte kunde utföra arbetsuppgifterna vilket var helt galet, jag kontaktade då facket och då backade plötsligt arbetsgivaren, min löneökning var så eftersatt att de gjorde en extra lönejustering med flera tusen, utan att ens meddela mig. Jag var sjukskriven av utmattningssyndrom vid tidpunkten. Jag har ff problem med minnet och fatigue. Min stresskänslighet är enorm och är inte längre kopplat bara till arbetet utan alla områden av mitt liv. Jag lever mitt liv efter randiga dagar Dvs en dag med en aktivitet nästa dag vila, för att överleva och kunna tillbringa tid med mina barn och maken. Mitt självförtroende att utföra mitt arbete där jag älskade mitt jobb och att träffa patienter är helt bortblåst. Idag är det en källa till ångest. Min puls höjs och hjärtat klappar snabbare när jag åker vägen som går förbi mitt jobb. En arbetsplats som brukade ge mig stolthet och glädje varje dag. Ytterst ledsamt!
