Jag återgick till arbetet som undersköterska på ett av Stockholms stora universitetssjukhus efter en 18-månaders sjukskrivning för psykisk ohälsa men också utmattning. Då jag återkom med glädje och ork, tog det en månad innan varslet av 350 undersköterskor kom. Det skapade en enorm stress och rädsla. Jag gick upp till 75% arbetstid för att minska risken att bli varslad. Jag la in en högre växel och gav allt jag kunde. Sen kom pandemin. Under några veckor var det olika syn på hur vi skulle hjälpa till. En dag kom jag och vi hade förutom vår akutmottagning och akutavdelning blivit åtlydda att skapa 12 platser på en tom avdelning för covid. Vi drev dessa två avdelningar plus vår akutmottagning i organiserat kaos till juli. Sen återgick vi till vår avdelning men de tog in mångt fler op patienter för att korta ner vårdkön. Så vi jobbade för två tre personer i högt tempo. Och många nya sjuksköterskor och studenter som skulle introduceras. Sen kom våg två av covid. Återupprätta platser på infektion och sen la man ner dem men flyttade elva i personalen till ima och iva. Där slutade min hjärna att funka. Kognitiva störningar, extremt lättirriterad och trött. Förutom kaos med jobbet och en pandemi har det varit väldigt tråkiga och sorgliga saker som hänt i min familj. Plus att försöka vara en bra mamma. Jag tog slut och nu jobbar jag på att gå ner i varv och ta hand om och läka mig själv.
