Jag blev sjuk i djup depression och panikåmgest som sedan utvecklades till en utmattning. Anledningen är arbetsbelastningen på mitt jobb, men även arbetsmarknaden över lag. Jag arbetar som stödassistent på en daglig verksamhet. Mycket personal har slutat de senaste åren pga hög arbetsbelastning. Hade vi haft ett par kollegor till hade det inte blivit såhär. Istället har vi fått pussla varje dag i flera år för att få ihop arbetet! Flera år av ovisshet vad som väntar när en kommer till jobbet. Det är inte bara jag bland mina kollegor som blivit sjuk av stress, men jag är den som jobbat längst och sett hur alla besparingar inom funktionshinderomsorgen/vården påverkat både oss i personalen men även mer utåtagerande beteende hos de vi jobbar kring, vilket i sin tur gör arbetet mer påfrestande. Vi är inte ensamma på mitt arbete i att känna såhär. Jag har kontakt med andra likadana verksamheter i hela min kommun och alla upplever samma sak. Felet ligger inte på oss i personalen. Felet är strukturellt i hur verksamheterna är uppbyggda! Precis som de personer vi har hand om så behöver vi i personalen också rätt förutsättningar för att kunna göra vårt jobb. Tyvärr glöms det bort i alla sparkrav som sätts. Det humana tänket har försvunnit, men vi är inte robotar. Låt oss få våra liv tillbaka! Med vänliga hälsningar – utmattad, ångestladdad, deprimerad ung kvinna.
