Det var ett roligt och stimulerande arbete, där jag kände mig behövd – lite för mycket behövd. Vi var för få, men om vi satsade, skulle vi bli fler, och då skulle det bli bättre. Snart skulle vi bli fler, snart skulle det bli bättre. Jag berättade för min chef att jag gick på gränsen för vad jag orkade. Samtidigt ville jag ju inte förstöra utvecklingen – och för att duga i jobbet måste jag också själv vara med och utveckla. Jag bad om hjälp, om avsatt tid, om förutsättningar för att orka, men trots samförstånd blev det inte så. Det blev allt svårare att återhämta sig, och ju oftare jag behövde ta ledigt, desto mer blev det att göra de andra veckorna. “Ingen tackar dig”. Nej, det förväntade jag mig inte, men jag hade inte heller väntat mig att bli skuldbelagd när jag till slut verkligen inte orkade längre.
