För flera år sedan arbetade jag inom en kommun med förebyggande socialt arbete för ungdomar. Det fanns i princip ingen gräns för hur mycket du kunde arbeta och det premierades att du arbetade mer under terminerna och tog ut flexledigt i samband med sommarsemestern. Det tillsammans med en hög ambition och känsla av att inte räcka till arbetade jag alldeles för mycket under en längre tid. Det var också mycket problem på området jag arbetade på och jag kände inte att jag fick uppbackning av mina kollegor. Till slut blev det för mycket och kroppen började säga ifrån allt mer. Jag hade svårt att läsa signalerna och det fanns ingen chef som hade koll eller som förstod vad som var på gång. Det gick så långt att jag kraschade totalt och var sjukskriven flera månader och fick byta jobb till att arbeta mer administrativt. Min chef hade fortfarande ingen förståelse för min situation utan tyckte att jobbet kunde var lösningen att komma ur den depression jag gick in, för så hade alltid hen löst det när hen mått dåligt. Jag varken ville eller orkade komma tillbaks till det arbetet igen. Jag är fortfarande väldigt stresskänslig och har svårt att ha många bollar i luften samtidigt. Jag fick under lång tid arbeta deltid. Idag jobbar jag heltid men det är på bekostnad av mitt privata liv. Ibland känns det som att jag bara lever för att orka med att jobba.
