Jag arbetade som förskollärare och hade en hårt pressad arbetssituation – höga krav, många olika arbetsuppgifter och en ständig kamp för att resurserna var knappa. Förväntningarna var otydliga och jag kände osäkerhet om det jag gjorde på arbetet var tillräckligt. Dessutom fick jag axla rollen som informell ledare och hantera frågor som inte låg på inom mitt ansvarsområde.
Det tuffa arbetet i kombination med att jag kände stort ansvar och samvetsstress för barnen gjorde situationen väldigt ansträngande. Det går inte att strunta i att hjälpa ett barn för att arbetssituationen är pressad och det är kort om personal.
Jag vände ut och in på mig själv för att alla barn skulle få sina behov tillgodosedda, trots att tiden inte räckte till. Jag vaknade väldigt tidigt på morgnarna. Jag hade ett ständigt tryck över bröstet, ont i axlar och nacke, hjärtklappning och nervryckningar. Jag var ofta arg, grät mycket, mådde illa och var så sjukt trött.
Situationen var ohållbar. Jag ringde gråtande till vårdcentralen och träffade en läkare som sjukskrev mig direkt. Därefter följde en lång period av sjukskrivningar på hel- och sedan deltid. Det har tog lång tid att komma tillbaka, drygt tre år senare kunde jag börja arbeta heltid igen.
För att klara av att arbeta måste jag prioritera bort mycket av min fritid. Att vara tillbaka på samma arbetsplats är en utmaning, för de höga kraven i förhållande till de låga resurserna kvarstår.
Det spelar inte så stor roll vad jag har lärt mig om mig själv under min sjukskrivning. Den ohållbara arbetsmiljön kvarstår. Jag är fortfarande väldigt ljudkänslig och blir fortare trött i både kroppen och hjärnan än andra. Mitt minne är sämre än det var innan jag blev sjuk och jag har svårt att hålla koncentrationen uppe längre stunder. Min hjärna arbetar långsammare och trögare nu och det är frustrerande.
