Det här händer i hjärnan när vi är socialt aktiva

Amygdala spelar en viktig roll i bearbetningen av känslor, särskilt rädsla och njutning. Det hjälper oss att tolka sociala signaler, såsom ansiktsuttryck och tonfall, som är viktiga för att förstå andras känslor.

Social isolering kan göra amygdala mer reaktiv, vilket gör oss mer känsliga för hot i vår omgivning. Regelbunden kontakt med andra kan lugna denna reaktivitet, främja en känsla av säkerhet och minska vaksamheten. Det gör att vi reagerar mindre intensivt på situationer som annars skulle kunna orsaka rädsla eller stress.

Amygdala är ofta hyperaktiv hos personer med ångest eller depression. Frekvent och meningsfullt socialt engagemang kan fungera som en buffert mot de här tillstånden genom att dämpa amygdalas aktivitet.

Social aktivitet engagerar kommunikationen mellan amygdala och prefrontalkortex, en region som bl a ansvarar för att reglera känslor. Interaktionen bidrar till att vi hanterar våra känslomässiga reaktioner mer effektivt. Positiva sociala miljöer gör att vi kan hantera stress, frustration eller ilska bättre genom de här förbindelserna.

Sociala kontakter har effekter på prefrontalkortex, en hjärnregion som ansvarar för komplexa kognitiva funktioner som beslutsfattande, emotionell reglering, socialt beteende och exekutiva funktioner som exempelvis planering, impulskontroll och problemlösning. Regelbundet socialt engagemang spelar en viktig roll för funktionen av prefrontalkortex.

När vi umgås med andra krävs det att vi navigerar i olika sociala situationer. Prefrontalkortex ansvarar för att utvärdera alternativ, väga konsekvenser och göra val, och regelbundet socialt engagemang ger naturliga möjligheter att öva och förbättra sådana färdigheter.

Att delta i sociala aktiviteter under hela livet kan hjälpa till att bygga upp en “kognitiv reserv” i form av nya kopplingar mellan nervcellerna i pannloben, vilket kan skydda mot åldersrelaterad försämring av exekutiv funktion, minne och problemlösningsförmåga. Socialt aktiva personer kan ha en minskad risk för neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimer och demens.

Social aktivitet främjar neuroplasticitet, hjärnans förmåga att omorganisera sig och bilda nya neurala kopplingar. Detta gäller särskilt inom områden som rör minne, inlärning och social kognition.

Social aktivitet påverkar hippocampus, en hjärnregion som är avgörande för inlärning, minnesbildning och känslomässig reglering.

När vi deltar i samtal eller andra sociala situationer är hippocampus involverad i att bearbeta och lagra ny information. Sociala miljöer som involverar inlärning av namn, ansikten och konversationer förbättrar både korttids- och långtidsminnet.

Sociala interaktioner innebär ofta kognitiva utmaningar, som att tolka sociala signaler eller komma ihåg detaljer om andra. Denna mentala stimulering håller hippocampus aktiv och hjälper till att upprätthålla dess funktion över tid, vilket är särskilt viktigt hos åldrande vuxna för att skydda mot kognitiv försämring.

Social aktivitet påverkar flera molekyler i hjärnan. De spelar en avgörande roll för att reglera humör, motivation, känslomässiga reaktioner och sociala band. Olika neurotransmittorer påverkas av sociala interaktioner, vilket leder till förändringar i hur vi känner, tänker och beter oss.

Här är några exempel på molekyler som påverkas när vi umgås med andra:

Sociala interaktioner, särskilt positiva sådana, stimulerar hjärnans ”belöningssystem”, vilket leder till frisättning av dopamin. Dopamin är förknippat med nöje och motivation. Aktiviteter som att skratta, dela berättelser eller delta i meningsfulla samtal kan utlösa dopaminfrisättning, vilket gör att socialt engagemang känns givande och lustfyllt.

Dopaminsystemet har betydelse för att förstärka beteenden. När sociala interaktioner leder till frisättning av dopamin uppmuntrar det oss att söka mer social kontakt, vilket skapar en positiv återkopplingsslinga som förstärker beteenden som samarbete, empati och anknytning.

Oxytocin, ofta kallat “kärlekshormonet” eller “anknytningshormonet”, frigörs under positiva sociala interaktioner, särskilt de som involverar fysisk beröring som när vi kramas. Det spelar en viktig roll för att understödja känslor av tillit, empati och närhet mellan människor. Oxytocin stärker sociala band, fördjupar relationer och uppmuntrar beteenden som omvårdnad och medkänsla.

Oxytocin har också en lugnande effekt. Det minskar stress genom att dämpa aktiviteten i amygdala och genom att sänka nivåerna av stresshormonet kortisol. Sociala aktiviteter som främjar frisättningen av oxytocin kan hjälpa till att lindra ångest och främja känslomässigt välbefinnande.

Sociala aktiviteter, särskilt de som involverar skratt, träning eller fysisk närhet, kan stimulera frisättningen av endorfiner, hjärnans naturliga smärtstillande medel. Endorfiner genererar känslor av eufori och minskar fysisk och känslomässig smärta.

Positiva sociala interaktioner, särskilt de som ger känslomässigt stöd, kan hjälpa till att minska nivåerna av stresshormonet kortisol.

Kronisk stress leder till förhöjt kortisol, vilket bland annat kan försämra minnet och immunförsvaret. Socialt stöd fungerar som en buffert och hjälper hjärnan att reglera stressreaktionen genom att sänka kortisolnivåerna och skydda mot stressrelaterade hälsoproblem.

Sammantaget har våra sociala aktiviteter en positiv inverkan på hjärnans funktion och hälsa genom att förbättra vår känsloreglering, stresshantering och sociala band. Det främjar neuroplasticitet och ger skydd mot psykisk ohälsa och kognitiv försämring. Att upprätthålla starka sociala kontakter är alltså viktigt för den allmänna hjärnhälsan och vårt välbefinnande.

Det är viktigt att notera att en hälsosamma levnadsvanor som inkluderar en balanserad kost, tillräckligt med sömn, mental aktivitet och fysisk aktivitet också är viktiga faktorer för att främja hjärnhälsan. Att vara socialt aktiv bör ses som en del av en helhetsstrategi för att bevara och förbättra hjärnans hälsa.