Den ofrivilliga ensamheten kan skada oss

I Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsundersökning 2022 uppger nästan var fjärde tillfrågad att de besväras av ensamhet och isolering. Vanligast är det bland unga vuxna och de äldsta men alla kan uppleva ensamhet någon gång i livet – oavsett ålder, kön eller bakgrund.

Människor som bor i större städer känner sig mer ensamma än de som bor i mindre tätorter. Studier har även visat att ensamhet är vanligare bland exempelvis arbetslösa och personer med låg inkomst.

– Många sammanknippar den ofrivilliga ensamhet med de som är äldre men det är viktigt att komma ihåg att den finns i alla åldersgrupper, inte minst bland ungdomar påpekar Margareta Kristenson.

Långvarig ofrivillig ensamhet kan skapa stress och påverka hälsan negativt genom att kroppens varningssystem aktiveras och risken för exempelvis högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom, stroke och smärtproblematik ökar. Social isolering kopplas också samman med sämre psykisk hälsa, framför allt med depression.

Den som är ofrivilligt ensam känner ofta skam och det är ett tabubelagt ämne som kan vara svårt att tala om. Ensamhet kan även föda ångest – när vi är ensamma börjar vi omedvetet spana efter faror runtomkring och vi tolkar signaler från andra människor negativt.

– Ensamheten är ofta kopplad till dålig självkänsla och det är lätt att hamna i en ond cirkel där man landar i att man är ensam för att man förtjänar det. Man undviker sociala situationer trots att det är det man saknar och behöver mest. Det gör att det kan vara svårt att bryta ensamheten på egen hand, säger Margareta Kristenson.

Många behöver hjälp med att ta sig ur ”ensamhetsbubblan”, med någon som tror på att det går och som aktivt kan hjälpa till. Och det är viktigt med insatser eftersom de negativa effekterna på hälsan är så stora.

Vi vet idag att ca en tredjedel av patienterna i primärvården söker för olika symptom, smärta eller nedstämdhet där grunden egentligen är ensamhet. I Storbritannien har man utvecklat en metod inom primärvården som kallas social förskrivning (social prescribing på engelska).

Den innebär att allmänläkare, när ensamhet ligger bakom patientens problem, kan lotsa till sociala, icke-medicinska. former av stöd och aktiviteter i samhället.

Med hjälp av en hälsocoach får patienten stöd att komma fram till en aktivitet som hen har lust att börja med och ofta följer hälsocoachen med på det första mötet.

– Jag har tidigare arbetat som allmänläkare och vet att man i dessa fall ofta känner sig hjälplös som läkare och tror att man i en pressad klinisk vardag kan undvika att se problemet- eftersom man inte har något att erbjuda.
Därför tror jag på denna modell där man kan hänvisa till en hälsocoach som kan vara en psykolog eller kurator med ett kontaktnät av olika aktörer i lokalsamhället.

– Jag tror mycket på lyssnandets konst. I första steget att hjälpa individen att tala om det. I nästa steg lyssna till vad personen skulle vilja göra och fråga om man kan hjälpa till på något sätt för att göra det möjligt. Börja med det lilla, att gå på en promenad eller på café tillsammans. För den som inte vågat gå ut kan det kännas väldigt dramatiskt och då är det viktigt att ha någon med sig.